Till den som orkar läsa, jag orkade skriva.
Först av allt ska jag börja med att detta inte är något glädjerop, inget jag är stolt över, inget jag vill skryta om. Inget jätteglädjande heller.
Så rent ut av kanske inget Facebook material.
Du kanske redan nu har tröttnat och klickar dig vidare. Detta är ju trots allt skrivit av en en kille som suttit själv och grinat i en timme.
Men jag vill ändå tacka för att Facebook och andra sosiala medier finns för det har hjälpt mig dom sista dagarna. Dels att skingra mina egna tankar och dels för att förmedla mig av mina.
Jag vill tacka er alla för alla hälsningar som kommit på Facebook, Instagram, WordFeud, Touch, Camellot, SMS, MMS, telefon och även ni som klottrat på hälsningar på garaget vid sjukhuset.
Det har betytt oerhört mycket. Alla har kanske inte fått svar heller, men formen har varit ganska upo och ner.
Men natten till tisdagen vaknade jag av otroliga smärtor i rygg och nacke samt att jag tappade kännslen i högerarmen och fick åka in med ambullansen till Akuten.
Inte första gången jag åkt till Akuten så tänkte väl "åker dit, dom hittar vad som är fel, får medecin och får åka hem "
Nu är det söndag kväll och det har gått ca 132 timmar sedan jag kom hit och jäg är kvar.
Många av testerna gav dåliga resultat så som blod, lever och infektion. Och tro mig jag har gjort en del tester. Dom tappar 5-6 rör med blod varje morgon. Lägg sedan till CT scanning, Magnetröntgen samt att dom tappar vätska från olika leder också.
Det viktigaste har dock varit att vi vill dom ska hitta vad allt beror på samt hitta en lösning på hur det ska bli bra igen, men dit har vi alltså inte kommit än.
Självklart har också julen varit ett stort samtalsämne och hur ska vi lösa det och allt sånt. Och jag har hela tiden levt i hoppet om att jag kommer få fira med Lucas, Cillan och familj så som det varit sista åren. Och jag sticker inte under en stol med att jag längtat få se hur Lucas skulle uppleva hjulen. Vara en av dom jobbiga papporna som ska filma hela tiden.
Men idag tog vi beslutet om att det inte kommer att fungera. Lucas och Cillan ska inte behöva vänta med mig här för att det eventuellt ska lösa sig. Det är inte rättvist mot någon.
Så Lucas kommer att fira jul med Cillan och familjen som vi planerat länge.
Cillan har varit helt fantastiskt som klarat av allt med Lucas, fixat hemma, packat och förberätt allt inför jul medans jag legat i sjukhussängen.
Att ni varit och hälsat på betyder otroligt mycket för mig också. Men det märks på Lucas att han inte gillar sjukhuset.
Därför var det helt fantastiskt att få lämna sjukhuset några timmar igår och få åka hem och vara.
Efter ett litet tag hemma så satt jag på golvet med Lucas och då somnade han och snarkade brevid mig ett tag innan han åkte till Varberg med lillmoster, mormor, och morfar.
Kändes även väldigt bra att min älskade Cillan kom förbi så bara vi i lugn och ro kunde prata igenom allt.
För det viktigaste är att dom hittar felet och jag kan bli bra igen. För det kommer inte bara fler julaftonar, men även vanliga dagar då jag vill vara med min familj och inte ligga här.
Jag vet även att det finns dom som har det betydligt värre än vad jag har det, men nu har jag i alla fall berättat hur jag känner, och tack till dig som är kvar och orkat läsa allt.
Så än en gång tack för alla hälsningar.
Önskar er alla en riktigt god jul och ta hand om era nära och kära.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar