Mitt första ultraljud

Ja igår var det då äntligen dags för det efterlängtade ultraljudet.
Var lite närvös innan. Speciellt på vägen dit. Var ute i extra gid tid. Men man kan aldrig lita på trafiken ovanför marken här i Stockholm. Det var stora köer och bussen var sen, så det flög en massa tankar i huvudet. Sen när bussen äntligen kom så kröp den fram i kön. Tänk om jag skulle komma försent och missa allt?

Men det gick bra, kom fram med marginal.
Vi letade upp dit vi skulle och efter lite om och men, fram och tillbaka i korridorerna hittade vi dit vi skulle. Cillan lämnade in papper och id-kort. Sen blev vi hänvisad till väntrummet. Där var det helt tomt, tyst och stilla.
Jag vet inte varför men jag hade trott att det typ skille vara en massa stirriga föräldrar där, barnaskrik och personal som flög fram och tillbaka. Vet inte var jag har fått det ifrån, men så var det inte alls.

Vi fick komma in 10 minuter innan vår tid. Vi fick hänga upp jackorna, jag fick ta plats i en stol och Cillan på britsen.
Sen släktes lamporna och det blev mörkt. Satt förväntansfull som et litet barn på bio för första gången. Men det var så tyst så jag till och med hörde ACn. Sen kom det ljus och bild på skärmen som satt högt upp på väggen framför oss. Oj oj sååå coolt. Barnmorskan förklarade hela tiden vad det var vi så. Det tog nog lite tid innan jag fattade att det faktiskt var vårat barn som låg där. Och det var en livlig krabat som fäktade och sparkade. Jag hade fått tips om att man skulle dricka typ bubbelvatten innan som jag vidarebefodrade till Cillan.
När hon skulle visa hjärtat sen fick hon byta vinkel för lillen fäktade så med armarna.
Men tror jag det, att lillen ville visa upp sig nu mär den fick vara på bold första gången.

Sen mot slutet när vi hade tittat en massa och hon mätt allt som hon skulle mäta så sa hon "det här ser mycket bra ut. Ser absolut inget konstigt här" Då kände jag att jag andades ut på riktigt. Jag kommer inte ihåg riktigt om det var då eller vid et annat tillfälle vi såg den lille öppna käkarna som om den tog en stor gäspning.

Så var det hela över. Vi fick med oss fyra bilder och fick åka hem. Då säger Cillan "du bara satt där och var heöt tyst, du som skulle ställa en massa frågor" När kag tänker efter sa jag nog inte mycket. Jag var nog helt mållös över det fantastiska som jag fick se med egna ögon...